CARLTON BASCO - DON'T CHAIN MY SOUL
Många av de nya funkbanden som blickar mot sextio- och sjuttiotalet har en tendens att låta "för bra". I sin jakt på det perfekta soundet faller ofta en bit av energin bort. Kanske är det också själen som försvinner i förlängda trumintron, minutiöst uttänkta breaks och saxofonsolon så som Maceo¹ spelade dem i 1968.
Utan att ha musikhistorien som referensmaterial satt Carlton Basco i sin studio i början av sjuttiotalet i färd med att spela in Don't chain my soul. I studion, som var relativt enkel av inspelningen att döma, befann sig också hans bror och ett gäng andra musiker på plats som vanligt då bröderna Basco tryckte på inspelningsknappen. Resultatet är av sådan sort att varenda "neofunkgrupp" borde studera var sekund av den här låten. Inte på grund av trumspelet som trots några tappade trumpinnar håller ett bibehållet driv låten igenom, Bascos hackiga orgel, det riviga bas- och gitarrspelet eller Carlton Bascos tillbakalutade sång utan på grund av den enkla anledningen att funk handlar om uttryck och känsla snarare än tanke.
¹Amerikansk saxofonist som är mest känd för sin medverkan på en mängd James Brown-skivor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar