tisdag 27 november 2007

Carlton Basco - Don't chain my soul

CARLTON BASCO - DON'T CHAIN MY SOUL


Många av de nya funkbanden som blickar mot sextio- och sjuttiotalet har en tendens att låta "för bra". I sin jakt på det perfekta soundet faller ofta en bit av energin bort. Kanske är det också själen som försvinner i förlängda trumintron, minutiöst uttänkta breaks och saxofonsolon så som Maceo¹ spelade dem i 1968.

Utan att ha musikhistorien som referensmaterial satt Carlton Basco i sin studio i början av sjuttiotalet i färd med att spela in Don't chain my soul. I studion, som var relativt enkel av inspelningen att döma, befann sig också hans bror och ett gäng andra musiker på plats som vanligt då bröderna Basco tryckte på inspelningsknappen. Resultatet är av sådan sort att varenda "neofunkgrupp" borde studera var sekund av den här låten. Inte på grund av trumspelet som trots några tappade trumpinnar håller ett bibehållet driv låten igenom, Bascos hackiga orgel, det riviga bas- och gitarrspelet eller Carlton Bascos tillbakalutade sång utan på grund av den enkla anledningen att funk handlar om uttryck och känsla snarare än tanke.

¹Amerikansk saxofonist som är mest känd för sin medverkan på en mängd James Brown-skivor


söndag 25 november 2007

Roy Haynes - Cracklin'


ROY HAYNES - DORIAN


Det är få jazzmusiker som har en lika imponerande meritförteckning som Roy Haynes. Den idag 82-årige trumslagaren har genom sin karriär spelat med de flesta. Haynes var fast trumslagare åt bl.a. Lester Young, Charlie Parker och Sarah Vaughan under många år men delade även studio med Stan Getz, Miles Davis, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Eric Dolphy och John Coltrane för att nämna några.
I början av sextiotalet var också Roy Haynes en allt mer etablerat soloartist då han gick in i Rudy Van Gelders studio i april '63 för att spela in Cracklin', sitt sjunde soloalbum. På plats vid sina instrument satt pianisten Ronnie Mathews, den erfarna basisten Larry Ridley samt den särpräglade tenorsaxofonisten Booker Ervin.
Det sex spår långa albumet som uppstod av den här aprildagen är en mångfacetterad historia. Haynes och hans grupp rör sig bl.a. från den vackra stämningen i balladen Sketch of Melba där både Mathews och Ervin briljerar med följsamt spel via några bluesnummer till det upptrappade tempot i Under Paris skies vars tema inte lämnar ens medvetande i första taget.
Skivans höjdpunkt nås dock i Dorian. En komposition av pianisten Ronnie Mathews där varje musiker ger varandra precis det utrymme de behöver. Lyssna efter Ervins och Mathews parafraseringar av varandra, Ridleys aningen klumpiga men ack så ärliga bassolo och Haynes helt enkelt fantastiska trumspel och du kommer att få höra en av Roy Haynes absolut finaste stunder på skiva.


måndag 19 november 2007

Sweet & innocent - Express your love


SWEET AND INNOCENT - EXPRESS YOUR LOVE


Det är ingen vild gissning att Sweet & innocent hade väntat sig mer av sin karriär. Med en diskografi bestående av två singlar och en distrubution som inte nådde långt utanför Tennessees gränser är de båda vännerna Rubye James och Linda Royston idag endast inskrivna i de inbitna soulnördarnas historieböcker. Med en nyligen återutgiven singel¹ kan förhoppningsvis Sweet & innocent dock finna en större lyssnarskara. De kommer inte att knocka några nya lyssnare med sina röster även om de besitter en viss charm. Deras styrka är snarare den intima känsla de lyckas förmedla med sin musik.

Express your love är en enkel bit soul. Endast ackompanjerad av gitarr och orgel sjunger James och Royston som från en tonårsflickas anteckningar. Det är en önskan om bekräftelse och en längtan efter beröring. Språket är allt annat än avancerat, det rör sig snarare på banalitetens rand, men förmedlas på ett sådant sätt att det blir svårt att värja sig. Sweet & innocent är helt öppna i sitt tilltal och stämningen de fångar låter som hämtad från en dröm. Det gör Express your love till en av de mest personliga och rörande soulballader jag har hört.

¹Cry love / I don't know what you're full går att höra här


söndag 18 november 2007

Lars Lystedt sextet - The runner

LARS LYSTEDT SEXTET - THE RUNNER


Det sägs att sjömän var de största importörerna av jazz under första halvan av förra seklet. I hamnar runtom i europa stod mängder av ungdomar i väntan på att de senaste stenkakorna skulle lastas av skeppen. Det är inte känt vilka skivor Lars Lystedt kom över under sina åtta resor till New York med amerikabåten Drottningholm, men man kan däremot fastslå att trombonisten kom tillbaka till Umeå 1948 med en större förståelse för jazzens själ.
I 1963 spelade Lystedt in sin kanske mest kända skiva Jazz under the midnight sun tillsammans med sin grupp Lars Lystedt sextet. Skivan, som finns på mängder av inbitna jazzsamlares önskelistor, fångar ett av svensk jazz absolut finaste ögonblick i The runner.
Ett inledande saxfonsolo som direkt sätter standarden följs av ett påsmygande tema innan Lystedt själv tar över stafettpinnen. De ej namngivna musikerna spelar med ett sådant gehör och en sådan förståelse för varandra att det blir svårt att bryta ner musiken i beståndsdelar. Det behövs inte heller. The runner lämnar oss efter fem minuter, lyssnaren står kvar utan några krav på förklaringar.


fredag 16 november 2007

Willie Tee - Teasin you again


WILLIE TEE - TEASIN YOU AGAIN


Det är 1965 och Wilson Turbinton, mer känd som Willie Tee, tvekar inför en låt han just fått av välkände låtskrivaren Earl King. Willie Tee har två singlar i bagaget med blygsamma försäljningssiffror och funderar på att dra sig en bit bort från R&Bn och satsa helhjärtat på jazzen. Tillsammans med arrangören Wardell Quezergue¹ lyckas dock Earl övertala Willie att det kommer att bli en hit och Teasin' You förevigas i Cosimostudion i New Orleans. Willie sjunger om sitt bottenlösa förtroende gentemot sin älskade över ett mid-tempobeat och resultatet överraskar till och med Willie själv. Låten slår ner som en bomb och singeln klättrar snabbt på olika försäljningslistor.
Efter framgångarna med Teasin' You tar Turbintons karriär ytterligare fart. Atlantic ger ut You better say yes som också säljer bra fram tills en dispyt om låten Please don't go som Atlantic vägrar ge ut. Willie drar sig mot jazzen igen och uppträder flitigt med sin grupp Willie Tee and the Souls på olika klubbar i New Orleans. I publiken sitter Cannonball Adderley en av kvällarna och blir så imponerad av Willie Tee att han på plats lockar över honom till Capitol där han själv jobbar.
Spola fram till '71. Willie Tee har lämnat Capitol bakom sig efter ett par framgångsrika år. Turbinton är dock åter besviken på hur skivbolaget har behandlat honom. Han beslutar sig därför för att starta sitt eget bolag Gatur tillsammans med vännen Julius Gaines². Gatur ger Turbinton den artistiska frihet han alltid önskat sig, från de jazziga funksinglarna med gruppen Gaturs till soul som bara Willie Tee. Efter fyra singlar vänder Willie Tee tillbaka till Teasin' You.
Det är sex år sedan Willie Tee sjöng in den sist. Borta är det harmlösa blåset, det trygga beatet och Willies falsettutflykter. Men kvar är texten. Tee betonar varje ord, och får oss att förstå att de här två hör ihop och inga andra. Tillsammans med de följsamma musikerna som ger honom det utrymme han behöver utnyttjar Willie Tee till fullo Teasin' Yous potential och förevigar ett av Willie Tee's absolut finaste ögonblick som artist.

Willie Tee gick tragiskt bort i cancer den 11:e september i år.

¹ Arrangerade bl.a. Robert Parkers Barefootin och Eddie Floyds - Groove Me
² Namnet Gatur är en ordlek med de båda efternamnen Gaines och Turbinton