Mayer Hawthorne

MAYER HAWTHORNE - JUST AIN'T GONNA WORK OUT

Peanut Butter Wolf, grundare av det oberoende hip-hopbolaget Stones Throw, verkar ha en förkärlek för musik som ses som ett skämt av skaparen själv. Omkring '99 snubblade PBW över en kassett med Madlibbeats kryddat med en uppitchad heliumröst. Det kom senare att bli en skiva. Den hyllade indie-klassikern Quasimoto - The Unseen.
Artisten Dudley Perkins föddes i en rökfylld studio då rapparen Declaime improviserade fram Flowers med sprucken falsett över ett mjukt Madlibbeat. Även det projektet resulterade i en skiva. 2003 års A Lil' Light.

Peanut Butter Wolf verkar ha hittat ännu en av dessa karaktärer i Mayer Hawthorne. En kille från Detroit vid namn Drew Cohen som DJar under aliaset Haircut för olika akter i hans nya hemstad Los Angeles. I en intervju gjord av amerikanska radiostationen Dublab berättar han om hur hans musik först kom till som ett skämt men att projektet har blivit till allvar då ett album på Stones Throw planeras att ges ut inom en snar framtid.

Det är svårt att tänka sig hur konceptet Mayer Hawthorne skulle kunna hålla på en hel fullängdare men med Just Ain't Gonna Work Out har Drew Cohen skapat en neo-soul pärla som just nu känns som en frisk fläkt i en annars ganska trött ny-soul scen. Det har resulterat i en stor buzz på internet, mycket på grund av radiomännen Gilles Petersons och Mark Ronsons uppskattning. Bli inte förvånad om de tusen exemplaren av den hjärtformade singeln säljer slut snabbt.

Peanut Butter Wolf, founder of independent hip-hop label Stones Throw, seems to have a thing for music that is intended as a joke by the artists themselves. Around '99 PBW stumbled across a casette with Madlibbeats mixed with high-pitched rapvocals. The casette became in the celebrated indie classic Quasimoto - The Unseen
Artist Dudley Perkins was born in a smokefilled studio where rapper Declaime improvised Flowers with a falsetto voice over a smooth Madlib beat. This project also turned in to a record: A Lil' Light from 2003.

Peanut Butter Wolf seems to have find a new meant-to-be-a-joke artist in Mayer Hawthorne. A guy from Detroit called Drew Conhen that also goes under the name DJ Haircut while DJing for different hip-hop acts in his new home town Los Angeles. In an interview made by radio station Dublab he talks about how his music at first was intended as a joke but later turned in to a serious project since an album is planned to be released on Stones Throw Records in the near future.

I'm not sure wether the Mayer Hawthorne concept would work on a whole album or not, but with Just Ain't Gonna Work Out, Drew Cohen has created a neo-soul that feels refreshing compared to a lot of retro influenced nu-soul artists. The song has created a lot of buzz on different blogs and digital media, much because of radio profiles Gilles Peterson and Mark Ronsons appreciation. Don't be surprised if the 1000 copies of the heart shaped 45s is sold out soon.

---

Stark Reality

"Stark Reality! Jag hittade Stark Reality!" har blivit ett klassiskt skämt bland mig och mina skivsamlande vänner här i Malmö. Självklart dyker den aldrig bland alla Herb Alpert och James Last-skivor som man vanligtvis fyller upp merparten av skivbackarna med på de svenska loppisarna. Inte förrän igår.
"Stark Reality discovers Hoagy Carmichael's Music Shop", kanske en av de mest mytomspunna skivorna bland skivsamlare och ett ouppnåeligt mål för de flesta. På grund av ett något märkligt distributionsavtal hamnade ett antal av skivorna i Sverige. Fråga mig inte varför.

-Har någon gått igenom de här skivorna?
Var det första jag kom på att säga till affärsinnehavaren då jag hittade den i en hög av mediokra jazzskivor. Jag studerade skivan noggrant men kunde fortfarande inte tro att det var sant. Jag tog mig till kassan och antagligen fnittrade eller skrattade lite, jag minns inte riktigt.

Väl hemma var det en märklig upplevelse att höra originalutgåvan av en skiva man har hört mp3or av flera gånger tidigare. Det kändes nästan som att färdas tillbaka till 1970, sittandes i soffan med gatefold-omslaget och förundras över hur de här musikerna tolkar Hoagy Carmichaels klassiska barnsånger.


"Stark Reality! I found Stark Reality" has become a classic joke among me and my fellow record collectors in Malmö, Sweden. Of course it's never found among the Herb Alperts and the James Lasts that fills up almost every crate in the Swedish fleamarkets. Not until yesterday.
"Stark Reality discovers Hoagy Carmichael's Music Shop", one of the most talked about records among collectors and a dream to many of them. Because of a strange distibution deal with Ampex, some of the records ended up in Sweden. Don't ask me why.

-Has anyone had a look at these records?
Was the first thing that I could think of saying to the store clerk when I found it in a pile of mediocre jazz LPs. I looked at the record but still couldn't believe that it was true. I walked to the counter and paid and probably giggled or laughed a little, I don't really remember.

Back home it was an odd experience hearing the original issue of a record you've heard mp3s of quite some times. It almost felt like travelling back in time to 1970, sitting in your couch with the gatefold sleeve, amazed over how these musicians would interpret Hoagy Carmichael's classic childrens songs

---

Take me away fast

En Berlinsemester för ett par år sedan avslutades med ett besök på funkklubben soul explosion som huserar på Pavillion i Friedrichshain. Lokalen förde närmast tankarna till en svensk folkpark med sitt åttakantiga dansgolv, bortsett från de videoprojektioner från blaxploitationfilmer och James Brownkonserter som prydde väggarna. I ett litet dj-bås stod en en man med den mest svettdrypande t-shirt jag sett, allt på grund av det hårda jobb han la ner för att sprida ohörd och alldeles briljant funk och soul för ett par hundra personer.

Något år senare kom jag att influeras av den här personens entusiasm igen. Frank, som han visade sig heta, hade flyttat till västafrika för att på egen hand fördjupa sig i afrobeaten, en genre som kanske är mest känd på grund av den nigerianska artisten Fela Kuti på våra breddgrader. Genom den briljanta bloggen Voodoo funk bjöds läsarna på varenda skivfynd samt en mängd foton från alla de möten med olika musiker som han upplevde. Nu har en dokumentär av filmaren Leigh Iacobucci gjorts om Franks tid i Ginuea, Benin och Nigeria. Take me away fast är fortfarande på redigeringsstadiet och nyligen dök från ovan trailern upp på Youtube, enligt ryktet för att locka externa finansiärer för att få klart filmen i tid.

Trots att man kan tycka olika om att just en europé sammanställer ett västafrikanskt kulturarv till beskådan för omvärlden är det svårt att låta bli att fascineras av en tid och musik vi har varit relativt obekanta med sedan tidigare.

Se Voodoo Funk för bilder, mixar samt mp3or från Franks resa.

---

John and Faith Hubley - The tender game

JOHN AND FAITH HUBLEY - THE TENDER GAME

"When Faith and John Hubley married in 1955 and began making films together, they had only two marriage vows, according to Ms. Hubley. ''One was to eat with the children,'' she said. ''The other was to make one independent film a year.''
Aljea Harmetz, The New York Times, 10/12 2001.

På grund av att paret hade svartlistats av de stora filmföretagen, mycket beroende på John Hubleys vänsterorienterade politiska åsikter och sitt fackliga engagemang, lämnade John och Faith Hubley Hollywood för New York. Efter flera år av arbete för bl.a. Disney var de fast beslutna att forma ett oberoende produktionsbolag där den artistiska friheten skulle förbli orörd. Storyboard, som produktionsbolaget kom att heta på grund av att namnet Hubley fortfarande var för infekterat, kom att bli bland de första som sammanförde animation med jazzmusik och bland de 21 filmer de hann färdigställa innan John Hubleys bortgång 1977 finner man samarbeten med bl.a. Dizzy Gillespie, Quincy Jones och Benny Carter.

I deras tredje film tillsammans, 1959 års The tender game, har man satt bilder till Jack Lawrences och Walter Gross klassiker Tenderly, här framförd av Ella Fitzgerald, Oscar Peterson - piano, Herb Ellis - gitarr samt Ray Brown på bas. Bilderna, bleka i tonen, ackompanjerar tillsammans med de lekfulla animationerna nästan som ett fjärde instrument bakom Ella Fitzgeralds röst. Resultatet är en nästintill perfekt kombination av bild och musik.

Paret Hubley fortsatte att jobba i improvisationens tecken även på sextio- och sjuttiotalet. Med improviserad dialog av Dizzy Gillespie, Dudley Moore och George Matthews som kontrast till deras precisa och mångbottnade animation skapade de otroliga kortfilmer så som The Hole (1962), The Hat (1963) samt Voyage to next (1974). Värd att nämna är även den fantastiska Cockaboody från 1973 där en inspelning av deras två döttrar Emily och Georgia Hubley resulterade i en fantastisk skildring av världen ur två barns ögon.

Se även Independent Spritis kompletta Hubley Filmografi. Cockaboody går att se på YouTube

---

Marsha Gee - Peanut duck

MARSHA GEE - PEANUT DUCK

Som lyssnare av soul och funk från den senare delen av sextiotalet är det svårt att inte fascineras av alla de danser som introducerades via sjutumssinglar. I Houston, Texas dansade man 1967 the Tighten up efter Archie Bell & The Drells instruktioner. I Chicago presenterade Floyd Smith the Soul strut och i New Orleans var the Dap Walk dansen som gällde, iaf om man får tro Ernie and the Top notes. Den märkligaste danslåten är kanske ändå Peanut duck.

Under åttiotalet hittade en brittisk northern soul-dj en acetate¹ utan någon som helst information om artist, låtskrivare eller producent. På grund av likheter med sångerskan Marsha Gees röst fick hon helt enkelt äran för låten. Drygt fyrtio år senare står Marsha Gee fortfarande som artist då Peanut duck inkluderades på samlingen One kiss can lead to another: girl group sounds lost & found.

Det krävs bara en några sekunder för att man ska bli nyfiken på vem den här sångerskan är. En sådan röst, avslappnad och fantastiskt hes, måste bara ha spelats in vid fler tillfällen. Från det första trumfillet till det sista kvacket får hon iaf mig att tycka att the peanut duck är den mest naturliga dans man kan se på ett dansgolv.

¹ En acetate disc är en slags testskiva av aluminium som pressades av skivbolagen för att kontrollera kvaliteten av mixningen.

---

Nina Simone - It be's that way sometime

NINA SIMONE - IT BE'S THAT WAY SOMETIME

Det är alltid svårt att sammanfatta en artist med en längre karriär på en samlingsskiva eller box, många olika skeden i en artists karriär ska representeras samtidigt som lyssnaren helst ska bli bjuden på något nytt. De samlingar med Nina Simone jag har stött på utger sig antingen för att täcka hela hennes karriär eller så åsyftas hennes allra mest kända alster då best of-etiketten sattes på konvulutet. För det mesta saknas jag några av mina favoriter: Funkier then a mosquitos tweeter, Save Me eller 22nd century. Allra oftast är It be's that way sometime, öppningsspåret från Silk and soul, helt förbisedd.

"When you think you've found a love and you have peace of mind. Somebody else steals his heart. Yes it also be's that way sometime"

Utskriven känns texten naiv och väl positiv. Men Nina Simone gör något med den. Förvandlar den så att den nästan känns som en bluestext med ett budskap utan några hopp alls. Man kan fråga sig om det var det hennes bror Sam Waymon hade i åtanke då han gav henne låten, men resultatet är i sådant slag att det är svårt att tänka sig någon annan artist spela in den. It be's that way sometime här har en given förstaplats på iaf min Nina Simone-samling.

---

Lloyd Miller - Gol e gandom

LLOYD MILLER - GOL E GANDOM

Under åtta år, strax innan kulturrevolutionen ägde rum, levde den amerikanska jazzmusikern Lloyd Miller i Iran. Hans vision var att sammanföra jazz med traditionell orientalisk musik enligt en modell där exempelvis ett traditionellt persiskt instrument fick spela jazzharmonier eller vice versa. Genom sitt tv-program Kurosh Ali Khan¹ and friends, som sändes prime-tv en gång i veckan under flera år, fick han demonstrera sina idéer inför en bred publik.

I klippet ovan framför han sin kanske mest kända komposition Gol e gandom. Låten har de senaste åren spridits som en löpeld på diverse bloggar och jazzforum och var även inkluderad på Jazzmans utmärkta Spiritual jazz samling som kom ut tidigare i vår.

¹Kurosh Ali Khan var det persiska namn som Lloyd Miller fick sig tilldelat under sina studier i persiska i Geneve under femtiotalet

---

Sahib Shihab and the Danish radio jazz group - Dance of the fakowees

SAHIB SHIHAB AND THE DANISH RADIO JAZZ GROUP - DANCE OF THE FAKOWEES

"I was getting tired of the atmosphere around New York and I wanted to get away from some of the prejudice. I dont have time for this racial bit. It depletes my energies."¹

1959 lämnade saxofonisten och flöjtisten Sahib Shihab USA. Tillsammans med Quincy Jones grupp turnérade han runt om i Europa innan han beslöt sig för att göra Skandinavien till sin bas. Sahib Shihab föll för Köpenhamn och blev snabbt en profil på mytomspunna Jazz Café Montmartre där han gjorde sig känd som musiker, samtidigt som han arbetade som bartender.
Efter att ha gjort sig ett namn i Köpenhamn som kompositör för teve, film och teater och varit involverad i mängder av konserter och inspelningar med bland annat supergruppen Clarke Boland Big Band, kom han den 18:e augusti 1965 att föreviga nio egna kompositioner tillsammans med några av Danmarks skarpaste musiker.

En av albumets många höjdpunkter är Dance of the fakowees. En uptempo-historia där varenda musiker är på tårna och solist efter solist briljerar i ett rasande tempo. Resultatet är vackert, suggestivt och alldeles unikt i sitt slag. Fortfarande idag, snart 43 år sedan den här skivan spelades in, har jag inte hört en europeisk jazzskiva överträffa Sahib Shihab and the danish radio jazz group.

¹Berättat för jazztidskriften Down Beat 1963.

---

Bettye Swann - (My heart is) closed for the season

BETTYE SWANN - (MY HEART IS) CLOSED FOR THE SEASON

1976 tog Bettye Swann steget bort från rampljuset. Tillsammans med sin make och tillika manager George Barton bosatte hon sig i Las Vegas och bytte bort turnerande och skivinspelningar mot en något mindre glamourös tillvaro som loungesångerska. Bakom sig hade Bettye ett framgångsrikt sextiotal med tre album och en mängd singlar i bagaget. Mest känd är kanske Make me yours - en tidstypsik soulpärla som dominerade Billboards R&B-lista under sommaren 1967.
Två år senare var Bettye Swann åter tillbaka på listorna. Denna gång med Don't touch me. På b-sidan finner man Bettye Swanns, enligt min mening, absolut finaste inspelning:

(My heart is) closed for the season är en berättelse om att resa sig ur sorgen efter ett svek. En bitter historia om hur det känns att ha pantsatt alla sina känslor för att en stund senare inse att den andra parten inte har tagit det på samma allvar. Glädjen och naiviteten tycks vara försvunnen och det låter som om Bettye Swann står i studion med ett lika brustet hjärta som Betty Lavette sägs ha haft då hon in spelade in klassikern Let me down easy som artonåring¹.

Bortglömd av publiken har Bettye Swann fortsatt levt ett föga glamouröst liv sedan 1976, fram tills 2004 då skivbolaget Honest Jons² omfattande sammanställning av hennes musik gavs ut. Förhoppningsvis har Bettye Swann idag fått lite av den upprättelse som hon är värd.

¹Berättat för Mats Nileskär i hans utmärkta entimmesprogram om Bettye Lavette från oktober 2007. Let me down easy hör du här
²Skivbolaget som drivs av skivbutiken med samma namn samt Damon Albarn. Mer info om Honest Jons samt Bettye Swann hittar du här

---

Carlton Basco - Don't chain my soul

CARLTON BASCO - DON'T CHAIN MY SOUL

Många av de nya funkbanden som blickar mot sextio- och sjuttiotalet har en tendens att låta "för bra". I sin jakt på det perfekta soundet faller ofta en bit av energin bort. Kanske är det också själen som försvinner i förlängda trumintron, minutiöst uttänkta breaks och saxofonsolon så som Maceo¹ spelade dem i 1968.

Utan att ha musikhistorien som referensmaterial satt Carlton Basco i sin studio i början av sjuttiotalet i färd med att spela in Don't chain my soul. I studion, som var relativt enkel av inspelningen att döma, befann sig också hans bror och ett gäng andra musiker på plats som vanligt då bröderna Basco tryckte på inspelningsknappen. Resultatet är av sådan sort att varenda "neofunkgrupp" borde studera var sekund av den här låten. Inte på grund av trumspelet som trots några tappade trumpinnar håller ett bibehållet driv låten igenom, Bascos hackiga orgel, det riviga bas- och gitarrspelet eller Carlton Bascos tillbakalutade sång utan på grund av den enkla anledningen att funk handlar om uttryck och känsla snarare än tanke.

¹Amerikansk saxofonist som är mest känd för sin medverkan på en mängd James Brown-skivor

---