John and Faith Hubley - The tender game

JOHN AND FAITH HUBLEY - THE TENDER GAME

"When Faith and John Hubley married in 1955 and began making films together, they had only two marriage vows, according to Ms. Hubley. ''One was to eat with the children,'' she said. ''The other was to make one independent film a year.''
Aljea Harmetz, The New York Times, 10/12 2001.

På grund av att paret hade svartlistats av de stora filmföretagen, mycket beroende på John Hubleys vänsterorienterade politiska åsikter och sitt fackliga engagemang, lämnade John och Faith Hubley Hollywood för New York. Efter flera år av arbete för bl.a. Disney var de fast beslutna att forma ett oberoende produktionsbolag där den artistiska friheten skulle förbli orörd. Storyboard, som produktionsbolaget kom att heta på grund av att namnet Hubley fortfarande var för infekterat, kom att bli bland de första som sammanförde animation med jazzmusik och bland de 21 filmer de hann färdigställa innan John Hubleys bortgång 1977 finner man samarbeten med bl.a. Dizzy Gillespie, Quincy Jones och Benny Carter.

I deras tredje film tillsammans, 1959 års The tender game, har man satt bilder till Jack Lawrences och Walter Gross klassiker Tenderly, här framförd av Ella Fitzgerald, Oscar Peterson - piano, Herb Ellis - gitarr samt Ray Brown på bas. Bilderna, bleka i tonen, ackompanjerar tillsammans med de lekfulla animationerna nästan som ett fjärde instrument bakom Ella Fitzgeralds röst. Resultatet är en nästintill perfekt kombination av bild och musik.

Paret Hubley fortsatte att jobba i improvisationens tecken även på sextio- och sjuttiotalet. Med improviserad dialog av Dizzy Gillespie, Dudley Moore och George Matthews som kontrast till deras precisa och mångbottnade animation skapade de otroliga kortfilmer så som The Hole (1962), The Hat (1963) samt Voyage to next (1974). Värd att nämna är även den fantastiska Cockaboody från 1973 där en inspelning av deras två döttrar Emily och Georgia Hubley resulterade i en fantastisk skildring av världen ur två barns ögon.

Se även Independent Spritis kompletta Hubley Filmografi. Cockaboody går att se på YouTube

---

Nina Simone - It be's that way sometime

NINA SIMONE - IT BE'S THAT WAY SOMETIME

Det är alltid svårt att sammanfatta en artist med en längre karriär på en samlingsskiva eller box, många olika skeden i en artists karriär ska representeras samtidigt som lyssnaren helst ska bli bjuden på något nytt. De samlingar med Nina Simone jag har stött på utger sig antingen för att täcka hela hennes karriär eller så åsyftas hennes allra mest kända alster då best of-etiketten sattes på konvulutet. För det mesta saknas jag några av mina favoriter: Funkier then a mosquitos tweeter, Save Me eller 22nd century. Allra oftast är It be's that way sometime, öppningsspåret från Silk and soul, helt förbisedd.

"When you think you've found a love and you have peace of mind. Somebody else steals his heart. Yes it also be's that way sometime"

Utskriven känns texten naiv och väl positiv. Men Nina Simone gör något med den. Förvandlar den så att den nästan känns som en bluestext med ett budskap utan några hopp alls. Man kan fråga sig om det var det hennes bror Sam Waymon hade i åtanke då han gav henne låten, men resultatet är i sådant slag att det är svårt att tänka sig någon annan artist spela in den. It be's that way sometime här har en given förstaplats på iaf min Nina Simone-samling.

---

Lloyd Miller - Gol e gandom

LLOYD MILLER - GOL E GANDOM

Under åtta år, strax innan kulturrevolutionen ägde rum, levde den amerikanska jazzmusikern Lloyd Miller i Iran. Hans vision var att sammanföra jazz med traditionell orientalisk musik enligt en modell där exempelvis ett traditionellt persiskt instrument fick spela jazzharmonier eller vice versa. Genom sitt tv-program Kurosh Ali Khan¹ and friends, som sändes prime-tv en gång i veckan under flera år, fick han demonstrera sina idéer inför en bred publik.

I klippet ovan framför han sin kanske mest kända komposition Gol e gandom. Låten har de senaste åren spridits som en löpeld på diverse bloggar och jazzforum och var även inkluderad på Jazzmans utmärkta Spiritual jazz samling som kom ut tidigare i vår.

¹Kurosh Ali Khan var det persiska namn som Lloyd Miller fick sig tilldelat under sina studier i persiska i Geneve under femtiotalet

---

Sahib Shihab and the Danish radio jazz group - Dance of the fakowees

SAHIB SHIHAB AND THE DANISH RADIO JAZZ GROUP - DANCE OF THE FAKOWEES

"I was getting tired of the atmosphere around New York and I wanted to get away from some of the prejudice. I dont have time for this racial bit. It depletes my energies."¹

1959 lämnade saxofonisten och flöjtisten Sahib Shihab USA. Tillsammans med Quincy Jones grupp turnérade han runt om i Europa innan han beslöt sig för att göra Skandinavien till sin bas. Sahib Shihab föll för Köpenhamn och blev snabbt en profil på mytomspunna Jazz Café Montmartre där han gjorde sig känd som musiker, samtidigt som han arbetade som bartender.
Efter att ha gjort sig ett namn i Köpenhamn som kompositör för teve, film och teater och varit involverad i mängder av konserter och inspelningar med bland annat supergruppen Clarke Boland Big Band, kom han den 18:e augusti 1965 att föreviga nio egna kompositioner tillsammans med några av Danmarks skarpaste musiker.

En av albumets många höjdpunkter är Dance of the fakowees. En uptempo-historia där varenda musiker är på tårna och solist efter solist briljerar i ett rasande tempo. Resultatet är vackert, suggestivt och alldeles unikt i sitt slag. Fortfarande idag, snart 43 år sedan den här skivan spelades in, har jag inte hört en europeisk jazzskiva överträffa Sahib Shihab and the danish radio jazz group.

¹Berättat för jazztidskriften Down Beat 1963.

---

Roy Haynes - Cracklin'

ROY HAYNES - DORIAN

Det är få jazzmusiker som har en lika imponerande meritförteckning som Roy Haynes. Den idag 82-årige trumslagaren har genom sin karriär spelat med de flesta. Haynes var fast trumslagare åt bl.a. Lester Young, Charlie Parker och Sarah Vaughan under många år men delade även studio med Stan Getz, Miles Davis, Thelonious Monk, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Eric Dolphy och John Coltrane för att nämna några.
I början av sextiotalet var också Roy Haynes en allt mer etablerat soloartist då han gick in i Rudy Van Gelders studio i april '63 för att spela in Cracklin', sitt sjunde soloalbum. På plats vid sina instrument satt pianisten Ronnie Mathews, den erfarna basisten Larry Ridley samt den särpräglade tenorsaxofonisten Booker Ervin.
Det sex spår långa albumet som uppstod av den här aprildagen är en mångfacetterad historia. Haynes och hans grupp rör sig bl.a. från den vackra stämningen i balladen Sketch of Melba där både Mathews och Ervin briljerar med följsamt spel via några bluesnummer till det upptrappade tempot i Under Paris skies vars tema inte lämnar ens medvetande i första taget.
Skivans höjdpunkt nås dock i Dorian. En komposition av pianisten Ronnie Mathews där varje musiker ger varandra precis det utrymme de behöver. Lyssna efter Ervins och Mathews parafraseringar av varandra, Ridleys aningen klumpiga men ack så ärliga bassolo och Haynes helt enkelt fantastiska trumspel och du kommer att få höra en av Roy Haynes absolut finaste stunder på skiva.

---

Lars Lystedt sextet - The runner

LARS LYSTEDT SEXTET - THE RUNNER

Det sägs att sjömän var de största importörerna av jazz under första halvan av förra seklet. I hamnar runtom i europa stod mängder av ungdomar i väntan på att de senaste stenkakorna skulle lastas av skeppen. Det är inte känt vilka skivor Lars Lystedt kom över under sina åtta resor till New York med amerikabåten Drottningholm, men man kan däremot fastslå att trombonisten kom tillbaka till Umeå 1948 med en större förståelse för jazzens själ.
I 1963 spelade Lystedt in sin kanske mest kända skiva Jazz under the midnight sun tillsammans med sin grupp Lars Lystedt sextet. Skivan, som finns på mängder av inbitna jazzsamlares önskelistor, fångar ett av svensk jazz absolut finaste ögonblick i The runner.
Ett inledande saxfonsolo som direkt sätter standarden följs av ett påsmygande tema innan Lystedt själv tar över stafettpinnen. De ej namngivna musikerna spelar med ett sådant gehör och en sådan förståelse för varandra att det blir svårt att bryta ner musiken i beståndsdelar. Det behövs inte heller. The runner lämnar oss efter fem minuter, lyssnaren står kvar utan några krav på förklaringar.

---