Take me away fast

En Berlinsemester för ett par år sedan avslutades med ett besök på funkklubben soul explosion som huserar på Pavillion i Friedrichshain. Lokalen förde närmast tankarna till en svensk folkpark med sitt åttakantiga dansgolv, bortsett från de videoprojektioner från blaxploitationfilmer och James Brownkonserter som prydde väggarna. I ett litet dj-bås stod en en man med den mest svettdrypande t-shirt jag sett, allt på grund av det hårda jobb han la ner för att sprida ohörd och alldeles briljant funk och soul för ett par hundra personer.

Något år senare kom jag att influeras av den här personens entusiasm igen. Frank, som han visade sig heta, hade flyttat till västafrika för att på egen hand fördjupa sig i afrobeaten, en genre som kanske är mest känd på grund av den nigerianska artisten Fela Kuti på våra breddgrader. Genom den briljanta bloggen Voodoo funk bjöds läsarna på varenda skivfynd samt en mängd foton från alla de möten med olika musiker som han upplevde. Nu har en dokumentär av filmaren Leigh Iacobucci gjorts om Franks tid i Ginuea, Benin och Nigeria. Take me away fast är fortfarande på redigeringsstadiet och nyligen dök från ovan trailern upp på Youtube, enligt ryktet för att locka externa finansiärer för att få klart filmen i tid.

Trots att man kan tycka olika om att just en europé sammanställer ett västafrikanskt kulturarv till beskådan för omvärlden är det svårt att låta bli att fascineras av en tid och musik vi har varit relativt obekanta med sedan tidigare.

Se Voodoo Funk för bilder, mixar samt mp3or från Franks resa.

---

John and Faith Hubley - The tender game

JOHN AND FAITH HUBLEY - THE TENDER GAME

"When Faith and John Hubley married in 1955 and began making films together, they had only two marriage vows, according to Ms. Hubley. ''One was to eat with the children,'' she said. ''The other was to make one independent film a year.''
Aljea Harmetz, The New York Times, 10/12 2001.

På grund av att paret hade svartlistats av de stora filmföretagen, mycket beroende på John Hubleys vänsterorienterade politiska åsikter och sitt fackliga engagemang, lämnade John och Faith Hubley Hollywood för New York. Efter flera år av arbete för bl.a. Disney var de fast beslutna att forma ett oberoende produktionsbolag där den artistiska friheten skulle förbli orörd. Storyboard, som produktionsbolaget kom att heta på grund av att namnet Hubley fortfarande var för infekterat, kom att bli bland de första som sammanförde animation med jazzmusik och bland de 21 filmer de hann färdigställa innan John Hubleys bortgång 1977 finner man samarbeten med bl.a. Dizzy Gillespie, Quincy Jones och Benny Carter.

I deras tredje film tillsammans, 1959 års The tender game, har man satt bilder till Jack Lawrences och Walter Gross klassiker Tenderly, här framförd av Ella Fitzgerald, Oscar Peterson - piano, Herb Ellis - gitarr samt Ray Brown på bas. Bilderna, bleka i tonen, ackompanjerar tillsammans med de lekfulla animationerna nästan som ett fjärde instrument bakom Ella Fitzgeralds röst. Resultatet är en nästintill perfekt kombination av bild och musik.

Paret Hubley fortsatte att jobba i improvisationens tecken även på sextio- och sjuttiotalet. Med improviserad dialog av Dizzy Gillespie, Dudley Moore och George Matthews som kontrast till deras precisa och mångbottnade animation skapade de otroliga kortfilmer så som The Hole (1962), The Hat (1963) samt Voyage to next (1974). Värd att nämna är även den fantastiska Cockaboody från 1973 där en inspelning av deras två döttrar Emily och Georgia Hubley resulterade i en fantastisk skildring av världen ur två barns ögon.

Se även Independent Spritis kompletta Hubley Filmografi. Cockaboody går att se på YouTube

---

Marsha Gee - Peanut duck

MARSHA GEE - PEANUT DUCK

Som lyssnare av soul och funk från den senare delen av sextiotalet är det svårt att inte fascineras av alla de danser som introducerades via sjutumssinglar. I Houston, Texas dansade man 1967 the Tighten up efter Archie Bell & The Drells instruktioner. I Chicago presenterade Floyd Smith the Soul strut och i New Orleans var the Dap Walk dansen som gällde, iaf om man får tro Ernie and the Top notes. Den märkligaste danslåten är kanske ändå Peanut duck.

Under åttiotalet hittade en brittisk northern soul-dj en acetate¹ utan någon som helst information om artist, låtskrivare eller producent. På grund av likheter med sångerskan Marsha Gees röst fick hon helt enkelt äran för låten. Drygt fyrtio år senare står Marsha Gee fortfarande som artist då Peanut duck inkluderades på samlingen One kiss can lead to another: girl group sounds lost & found.

Det krävs bara en några sekunder för att man ska bli nyfiken på vem den här sångerskan är. En sådan röst, avslappnad och fantastiskt hes, måste bara ha spelats in vid fler tillfällen. Från det första trumfillet till det sista kvacket får hon iaf mig att tycka att the peanut duck är den mest naturliga dans man kan se på ett dansgolv.

¹ En acetate disc är en slags testskiva av aluminium som pressades av skivbolagen för att kontrollera kvaliteten av mixningen.

---

Nina Simone - It be's that way sometime

NINA SIMONE - IT BE'S THAT WAY SOMETIME

Det är alltid svårt att sammanfatta en artist med en längre karriär på en samlingsskiva eller box, många olika skeden i en artists karriär ska representeras samtidigt som lyssnaren helst ska bli bjuden på något nytt. De samlingar med Nina Simone jag har stött på utger sig antingen för att täcka hela hennes karriär eller så åsyftas hennes allra mest kända alster då best of-etiketten sattes på konvulutet. För det mesta saknas jag några av mina favoriter: Funkier then a mosquitos tweeter, Save Me eller 22nd century. Allra oftast är It be's that way sometime, öppningsspåret från Silk and soul, helt förbisedd.

"When you think you've found a love and you have peace of mind. Somebody else steals his heart. Yes it also be's that way sometime"

Utskriven känns texten naiv och väl positiv. Men Nina Simone gör något med den. Förvandlar den så att den nästan känns som en bluestext med ett budskap utan några hopp alls. Man kan fråga sig om det var det hennes bror Sam Waymon hade i åtanke då han gav henne låten, men resultatet är i sådant slag att det är svårt att tänka sig någon annan artist spela in den. It be's that way sometime här har en given förstaplats på iaf min Nina Simone-samling.

---

Lloyd Miller - Gol e gandom

LLOYD MILLER - GOL E GANDOM

Under åtta år, strax innan kulturrevolutionen ägde rum, levde den amerikanska jazzmusikern Lloyd Miller i Iran. Hans vision var att sammanföra jazz med traditionell orientalisk musik enligt en modell där exempelvis ett traditionellt persiskt instrument fick spela jazzharmonier eller vice versa. Genom sitt tv-program Kurosh Ali Khan¹ and friends, som sändes prime-tv en gång i veckan under flera år, fick han demonstrera sina idéer inför en bred publik.

I klippet ovan framför han sin kanske mest kända komposition Gol e gandom. Låten har de senaste åren spridits som en löpeld på diverse bloggar och jazzforum och var även inkluderad på Jazzmans utmärkta Spiritual jazz samling som kom ut tidigare i vår.

¹Kurosh Ali Khan var det persiska namn som Lloyd Miller fick sig tilldelat under sina studier i persiska i Geneve under femtiotalet

---